69

Jag har haft en svettig och spännade dag. Har fotat som brukligt men glömde dessvärre kameran på kontoret. Hoppas det är ok! Inga bilder asså!

Var ute som vanligt i förmiddags! Som det nu blivit vardag av som nybliven husse. Tyson och jag tog en prommis på dryga 2 kilometer i förmiddags och till min häpnad och glädje kan jag se och uppleva Tyson växa. Att han blivit lite större och mycket starkare. Han har även fått ett större självförtroende. Tyson vågar ta ut svängarna mer och springer mycket fortare. När han svänger sprutar det geggamoja om tassarna. Ja, jag är helt impad! Tänk att vakna en dag och helt plötsligt vara superman! Det måste ju vara så Tyson känner! Att han äger liksom. Mindre rädd för riktigt fula och äckliga hundar. Nu kan Tyson även föra sig med hjälp av hundsnacket. Snacket vi människor inte förstår som är osynligt, verbalt och kroppsligt. Samt hundarnas grymma förmåga att känna av lukt! Han stämmer av i god tid och när han känner sig trygg kan han ibland gå upp på bakbenen och jabba med framtassana lekfullt mot dessa gigantiska hundar, som en del personer valt att vara husse till! Tyson liksom jabbar mot nosen på dessa stora bestar. Det roliga i kråksongen är att hundarna ofta förstår varandra väldans fort och blir kompisar för livet eller tvärtom.

Ja, som ni förstår är det hårt att ge sig in i hussevärlden 🙂 Har även jobbat stenhårt under eftermiddagen på kontoret. Har lyckats få kontakt med viktiga personer för min framtida existens. Det känns bra! Men det handlar mycket om att orka ligga på för inget kommer gratis! I vart fall inte i mitt liv! I mitt liv är det två tomma händer och mycket hårt arbete och med samma vertyg alla föds med. Det som mitt ända hjälpmedel! Inget är lätt har jag märkt! Men på mitt konto har jag mycket vilja, tålamod och envishet som heter duga. Men samtidigt måste man veta och kunna aväga när det är dags att byta stig på livets väg. Göra något nytt för att få energi och lust att leva och göra kul saker. Jag har valt livet vid några speciella tillfällen och berättar om ett tillfälle under min föreläsning. Kommer mycket väl ihåg ett annat tillfälle då jag såg ljuset i tunneln. Jag fick luftstopp under ett dyk på 48 meters djup. Jag var därnere i djupet på ett vrak, helt själv någonstans i Östersjön. Att andas ut för att sedan inte kunna andas in… Gav nödsignal efter en kort stund i livlinan men dykskötaren gav mig bara mer lina… Ja man blir glad när man överlever livets prövningar. Med andra ord kampen går vidare! “Never ever give up!” Och idag är det vilodag från träning, hm ja jag känner mig lite lat 😉 Men jag längtar efter höga berg och roliga människor att snacka med. Fridens! /Pierre

Advertisements

Kommentera