Everestexpedition 2010

13.06.2010
SUMMERING AV MOUNT EVERESTEXPEDITIONEN 2010
Hej!
Jag är ledsen att jag dröjt med summeringen av mitt Everestäventyr. Jag kan glatt konstatera att många intresserade hört av sig och undrat vad som hände.

Det har varit en lång resa. En resa som på sätt och vis började redan när jag köpte Reinhold Messners bok “Mount Everest” i Wessman & Petterssons bokhandel i Visby 1979. Resan har varit lång även för min fru som haft sitt eget Everest genom att ta hand om hem och fyra barn med sin man på ett vindpinat berg på andra sidan jorden. Den kortaste delen av resan för min del var de två månader jag nu tillbringat på Mount Everest. Men den har gjort ett outplånligt intryck och med all säkerhet påverkat mig för resten av mitt liv.

Vi var tre personer i expeditionen. Det var jag, värmlänningen Peter Adolfson och japanen Hiroshi Ogasawara. Tre personer som försts samman av en gemensam dröm. Första gången jag träffade Peter var i Addnatures monter på Vildmarksmässan 2010 då jag visade upp min Tidskapsel. Hiroshi träffade jag på plats i Kathmandu i april. Bekantskapen växte under expeditionen till vänskap och sedan till broderskap. Man blir sammansvetsad under sådana förhållanden och de har båda blivit viktiga inslag i mitt livs historia.

Det har varit en underbar erfarenhet, samtidigt som det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Naturligtvis grämer jag mig för att jag inte nådde toppen, men är likväl mycket nöjd med min prestation. Tyvärr var förutsättningarna inte de bästa utan det var den sämsta sässongen på många år. Klättrarens värsta fiende, vinden, blåste oupphörligen, ofta i ren stormstyrka.

När vi var uppe i North Col första gången den 1:a maj trodde vi på ett tidigt toppförsök. Dagen innan vi först tänkt oss att gå upp var vädret fint och Phurba sade åt oss att vara beredda. Nu ville moder natur annat och dagen därpå hade vädret slagit om och det var full snöstorm. Då började en lång frusterande väntan.

Något toppförsök vad det inte tal om utan vi fick dra oss ner till ABC igen och därefter fortsatte vi ytterligare ner till BC. Krävande både fysiskt och mentalt, speciellt som vi inte var säkra på att det kunde bli något toppförsök överhuvudtaget. Vi fick flera besked om att vi skulle uppåt igen men det sköts fram gång på gång. Under tiden hade jag vid ett par tillfällen fått rejäla magproblem. Lyckligtvis kunde Hiroshi som var en framstående läkare och professor hjälpa mig med sitt “medhavda apotek”. Jag hade tydligen inte naturlig immunitet mod den lokala bakteriefloran som Peter och Hiroshi, men Hiroshis medikament gav välbeövlig lindring.

Efter något som kändes som en ändlös väntan fick vi en prognos om att det skulle bli en lucka i ovädret. Vi vandrade och klättrade upp till North Col i dåliga förhållanden. Där delade jag tält med Peter medan Hiroshi kamperade med en av sina sherpas.

Tyvärr blev stämningen lite laddad i lägret då Hiroshi började bli sliten och uppvisade viss irritation mot omgivningen. Jag hyser stor respekt för Hiroshi, men under sådana här förhållanden kan berget nöta ner i stort sett vem som helst. Alla expeditionsmedlemmar var påverkade. Hiroshi var som sagt sliten. Peter mådde illa och hulkade. Jag drabbades för tredje gången av magsjuka vilket tog sig uttrycket på både det ena och andra sättet om man så säger. Jag spydde så tårarna sprutade.

Efter en vilodag i North Col beslutade vi oss då för att fortsätta uppåt. Peter och Hiroshi gick strax före mig.

Det var sista gången jag såg Hiroshi i livet. Han såg ut som en liten rymdgubbe i sin gula dunoverall, skidglasögon, ryggsäck, syrgasmask och coola storskor. Som kuriosa kan nämnas att han hade sitt efternamn “Ogasawara” inbroderat på stövelskaften.

Jag kämpade på från North Col och uppåt. Det gick mycket långsamt och jag försökte dricka och äta för att få ork och energi, men det tog emot. Vid 7400 meter hade jag både gjort i byxorna och spytt galla över dunoverallen. Det var dags att fatta ett beslut som kunde vara livsavgörande. Jag provade att andas lite syrgas, men det gjorde ingen skillnad. Jag var helt orkeslös och tömd på energi.

Det var 300 höjdmeter kvar till C2 och jag funderade på om jag skulle ge det en chans att fortsätta uppåt och ha möjlighet att ta mig vidare. I det här skedet tänker man inte riktigt klart och har inte det bästa omdömet. För att fatta rätt beslut hade jag under flera månader repeterat mantrat “säkerheten först” och att expeditionens mål är Musserongången i Tyresö. Jag valde då att vända. När beslutet väl var fattat kändes det faktiskt toppen, som att jag valde livet! Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen. Berget ger dig hur många chanser som helst att lyckas, men bara en att misslyckas.

Det råder inga tvivel om att jag fattade rätt beslut. Det blir än mer tydligt när man tänker på hur det gick för Hiroshi. Det ligger nog i farans riktining att stolthet och beslutsamhet stod i vägen för förnuft och säkerhetstänkande. Hiroshi tog sig upp på toppen, men det räcker inte att ha krafter nog att klättra upp. Man måste orka ta ner igen. Vila i frid Hiroshi.

Så till något mer glädjande, Peters triumf! Han är en urstark värmlänning och han tog sig ända upp. Jag hade gärna unnat honom mer än två-tre meters sikt men icke desto mindre stod han på toppen. Det var mycket hårda förhållanden och Peter var ordentligt sliten när jag återsåg honom i ABC. Mina varmaste gratulationer till Peter!

Många som förolyckats på berget blir kvar där, som ständiga påminnelser om riskerna. Det är en stor lättnad att veta att Hiroshi dock bärgades. Hans fru och hennes bror kunde komma till Kathmandu för se honom. En stor insats av de åtta sherpas som kämpade för att bära ner honom från 8400 meter.

Tidskapseln grävde jag ner på ridgen mellan North Col och C2. Det hela dokumenterades väl på bild och film.

Till sist vill jag bara uttala några speciella tack.

Först till mina sponsorer som gjort expeditionen möjlig. Jag kommer snart att bjuda in er till några föreläsningskvällar. Så ett tack till er som följt Everestbloggen och stöttat mig. Jag hoppas att ni fortsätter att besöka min hemsida.

Per Jerberyd. Tack för din suveräna uppfattningsförmåga vid våra nästan dagliga samtal på en högst opålitlig satelittelefon. Du har skött bloggen med bravur och bidragit med stor kunskap och erfarenhet. Sist men inte minst familjen. Frugans förståelse och stöd har varit en förutsättning för detta äventyr. Och så barnen, tack för all inspiration och styrka ni givit mig.


Ett kort filmklipp från NothCol.


Jag i tältet i North Col efter att ha återvänt från toppattacken, pust.


Jag på väg ner!


Everest topp uppe till höger. Gubben är jag, helt slut! Ändå längtar jag tillbaka…

Har du några frågor är du välkommen att maila mig eller varför inte slå en signal. Kontakinformationen finner du i menyn till höger.

/Pierre

Advertisements

0 Replies to “Everestexpedition 2010”

Kommentera