Ur “Marin Nytt”

EN MINDYKARES VARDAG
Tufft jobb på
40 meters djup

Marinens dykare har en nyckelroll inom kustartilleriets minförband och för att de skall kunna lösa sina uppgifter krävs psykisk och fysisk styrka. De är välutbildade och har ofta sin arbetsplats på 40 meters djup.

Det är få som uppfyller de höga krav som ställs. För att över huvudtaget bli antagen krävs mycket bra kondition, fysik och psykisk styrka och total av saknad av syn eller hörselfel. Tyvärr är det svårt att hitta tillräckligt många ungdomar med de här kvalifikationerna.

Vid inryckningen genomgår de blivande mindykarna motivationstester och en slutlig uttagningsövning i vattenhallen på KA 1. De som godkänns sätts i specialträning för att få vattenvana och får dessutom ägna sig åt hård fysisk träning i syfte att förbättra grundkonditionen.

Innan de börjar dyka görs en stor läkarundersökning för att hitta eventuella medicinska defekter. Det gäller sådana åkommor som idag inte betyder något men som med tilltagande ålder kan bli ett hinder.

Den grundläggande dykutbildningen pågår mellan två och tre veckor och avslutas med fri uppstigning från 18 meters djup i dyktanken i Karlskrona. För att bli godkänd måste man på rätt sätt och i rätt tempo pressa ut den luft som finns i lungorna, ett prov som alla dykare och ubåtsbesättningar genomför.

Därefter återvänder de blivande mindykarna till KA 1 för fortsatt utbildning. Bland annat tränar de olika arbetssituationer, dels seende, dels med mörklagd mask.

När eleverna har klarat av utbildningsmålet i vattenhallen gör de om det hela utomhus. De börjar på djup från noll till tio meter för att slutligen komma ner på 40 meters djup.

Tolv veckors utbildning
Dykutbildningen på KA 1 tar cirka tolv veckor. Plutonbefälen som ska bli dykledare har ytterligare 10 veckors utbildning. I civila dykskolor har eleverna endast cirka tre timmar i bassäng innan de börjar dyka på fritt vatten. Marinens dykare har 25-30 timmar.

Även erfarna sportdykarinstruktörer erkänner att de får lära sig en hel del nytt i det militära. En värnpliktig mindykare har ungefär 200 timmars dyktid när han muckar det är faktiskt mer än vad många sportdykinstruktörer har totalt.

Mindykarna i KA utför praktiskt arbete på djup ner till 40 meter, de “mekar” med mineringar och andra undervattenssystem, hanterar tryckluftsborrar “cobra”, spolslangar “zetterstömmare” och slamsuger “mammut” plus diverse sprängarbeten.

Ju större djup desto kortare tid kan de vara nere. På 40 meter har de fem minuter att lösa uppgiften. Det är tillräckligt för att koppla en mina eller plocka bort utrustning. Ligger mineringen djupare, eller är det ett mer omfattande arbete som skall utföras, måste man sätta in welterdykare.

Höga krav på säkerhet
I det militära dyker du när någon annan vill att du skall dyka, inom sportdykningen när du själv vill. Det innebär helt skilda krav på den psykiska statusen. Att ge sig ut och dyka i december, i snöstorm, mitt i natten för att göra en bottenkontroll kräver motivation, säger Ole Maasing, chef för KA:s dykskola.

En bra mindykare skall vara lugn och sansad, ha två fötter på jorden och glimten i ögat. Den som har det och kan skaka av sig många av de upplevelser som de möter under vattnet och som kan bli traumatiska för andra människor.

Jämfört med civil dykverksamhet har militären helt andra säkerhetskrav och en helt annan backup om något händer. Dyksäkerhetsreglementet talar i detalj om vad som får göras och ger klara besked om vilka åtgärder som skall vidtas om något går snett.

Eleverna följs upp mycket noggrant och vi kan kontrollera deras psykiska status genom att bland annat ge akt på luftförbrukningen. En stressad och rädd dykare förbrukar betydligt mer luft än en dykare som har kontroll över situationen, säger Ole Maasing.

Har vi en elev med konstant hög luftförbrukning innebär det en larmsignal. Då kopplas dykläkaren in. Ofta visar det sig att eleven tycker det är obehagligt att dyka. Då är det en lättnad att få prata ut med en läkare och förklara situationen.

Komplikationer på 60cm djup
Uppstigningshastigheten är av större betydelse än många tror. Går man för snabbt hinner inte kroppen vädra ut det överskottskväve som uppstår. Kvävet bildar bubblor i blodet som kan orsaka medvetslöshet och i värsta fall död.

Ett annat problem vid för snabb uppstigning är att det kan uppstå alveolbristningar eller lungbristning. I den situationen kan andningen upphöra och blodcirkulationen till hjärtat täppas till. Skulle det inträffa tas dykaren omedelbart in i en tryckkammare där den skadade trycks ner till lämpligt djup för att sedan mycket långsamt anpassas till trycket vid ytan.

Rent fysikaliskt kan den här tryckeffekten uppkomma vid så ringa djup som 60-70 centimeter. Om man på det djupet tar ett maximalt andetag och sedan reser på sig hastigt utan att andas ut slits lungvävnaden sönder.

Sällsynt med olyckor
Visst har vi haft olyckor och olyckstillbud, men de är relativt sällsynta, säger Ole Maasing. Det har inträffat lung eller alveolbristningar och dykarsjuka men vi har en väl fungerande säkerhetsorganisation med dykläkare och tryckkammare. Det gör att vi snabbt kan åtgärda eventuella skador.

Ole Maasing vill dock inte påstå att det är ofarligt att dyka.

Omständigheter som vi inte rår över kan inträffa hur noggrant vi än förbereder oss. Inom den civila dykningen förkommer det betydligt fler olyckor. En sak som oroar mig är den attityd som vissa ungdomar börjar få till dykning. De eftersträvar att sätta diverse personliga rekord i djup, vrak eller grott dykning. För oss som har dykning som yrke framstår det som rena vansinnet.

Maasing skulle gärna se att dykinstruktörer fick möjlighet att stanna kvar på dykskolan under längre tid. De lämnar inte skolan för att de vantrivs utan för att befattningen som dykare inte är huvudtjänst. Och det är huvudtjänsten de måste satsa på om de skall komma vidare i karriären.

I bästa fall får jag behålla mina instruktörer i fyra år. De gör ett jättebra jobb under den tiden, men de skulle bli ännu bättre dykinstruktörer om de kunde vara kvar ytterligare ett antal år och fördjupa sig i den här mycket kvalificerade instruktörsrollen, säger Ole Maasing.

Pension vid 35
När mindykarna blir 30-35 år får de inte vara kvar i krigsförbandet. Orsaken är bland annat att man vid stigande ålder samlar på sig större fettmängd, vilket ger ökad risk för dykarsjuka. Dessutom är det ett kallt jobb där lederna tar stryk, även det ett problem som ökar med åldern. Visst finns det dykare som är äldre än 35 år, men då har de en extremt bra medicinskt bra status.

Fram tills dess att de pensioneras som dykare är målsättningen att de regelbundet skall genomföra årsprov. Varje år hålls därför två veckokurser på KA 1 med vardera upp till sexton deltagare. Verksamheten stöttas med material och befäl från flottans röjdykförband. Även reservofficerarna genomför ett liknande prov.

Tyvärr räcker pengarna inte till för att genomföra de här årsproven med den regelbundenhet som är önskvärd. Det borde vara med dykare som det är med bilar, de som inte genomgår en årlig kontrollbesiktning får körförbud.

Klarar man av dykutbilningen så erhåller alla godskända elever, den eftertraktade dykarboken plus Sir Anselm, en liten sällsynt silvergroda att bära i en silverkedja runt halsen som är den yttersta symbolen som vittnar om vilken utbildning du har från det militära. Allt sker under en speciell ceremoni, som tyvärr inte är officiell.

Texten är hämtade ur Marin Nytt och skrivet av Kenneth Frejd. (Från 1980 talet)

Advertisements